Ja vart ska jag börja. Hade ju tänkt mig att detta skulle bli en återkommande blogg om mitt Island äventyr, men ödet hade tydligen andra idér.
Förra veckan fick jag nog, jag funderade på att dra hem. Jag hade fått en ledig dag på en månad och den spenderade jag i Reykjavik. Hade tänkt mig att festa och ha roligt, kl1700 somnade jag på hotell rummet och vaknade inte upp för enns 0200... Satt uppe med en cola och tittade på islänsk tv, vilket var förvånadsvärt bra en torsdag natt.
Dagen därpå gick jag upp och checkade ut vid 10 tiden. Så vad gör man när i reykjavik en torsdag? Jo man kan shoppa. 99% är kvinnoaffärer, resten är dyra klädesaffärer som jag redan har varit i. Letade efter 12 toner (musikaffär) som jag hade fått reda ifrån min kökschef låg bara ett par steg på Vegamon stigur som är bunden till laugastigur, main shopping street... I säkert en timme gick jag runt utan att hitta den, istället gick jag in på Skifaan en annan islänsk musikaffär som hade ungefär samma utbud av musik som ICA MAXI har hemma... En dvd film fick det bli istället... Samma var med Vinbod (systemet) som jag heller inte hittade fast jag hade fått en bra beskrivning där med... Hittade en trollbok dock till flickan som likt jag är besatt och sammlar på troll.
Men tillbaka till historian. Jag kom tillbaka till jobbet en dag tidigt och trodde att nu jävlar kan jag få en ledig dag (eftersom jag hade blivit lovad 2) att få spendera i soffan med nått gott. Icke, eftersom min arbetskygge kökschef faktiskt hade jobbat nästan 4h den här veckan så tyckte han att jag kunde ta ett 12h pass själv.. Jag menar jag var ju endå hemma.
Så med andra ord spenderade jag en hotellnatt i reykjavik för att sova.
iallfall när jag var tvungen att servera en lasagne som var 3 veckor gammal, gjord på tillagad och rå lamm samt uppvärmd och kyld SJU GÅNGER, fick jag nog. Jag måste bort. Tankarna får hem till sverige, vände igen och insåg att jag kanske borde stanna kvar. Sedan kom jag i kontakt med Alex en kompis i reykjavik som sa att han kunde ordna allt och att det sista jag skulle göra var att flyga hem.
Sen kom fredagen, efter en lång disskution med storebror i Vietnamn kom vi överenns om det jag ville att han skulle säga till mig. Bit ihop och stanna ett tag till. Det gjorde jag, i ungefär 4h... Sen körde jag handen i skärmaskinen.
Blod totalt överallt. Jag hämtade handukar och band runt handen. Svor och sparkade och var totalt övertygad om att någon dummar människa än mig fanns det nog inte på hela ön. Köksis och ägaren disskuterade närmaste Akut. Reykjavik fick det bli. Det var djupt, det var allvarligt, det insåg jag, men min största fara just nu var att få undan Betty servitrisen ifrån köket. För det så faan ut som en nyslaktad gris var där. Och jag ville inte att hon skulle svimma och att vi skulle ha mer problem med en blodrädd tjej. Några starka men välmenade ord utgavs och hon stannade i arbetsrummet tills jag hade åkt.
1h resa ungefär, lite snabbare körning ifrån Gudmundur var väldigt tacksamt. Vi satt tysta nästan hela resan. Jag satt mest och småsvor för migsjälv. Och sen helt plötsligt 10min ifrån reykjavik började jag bli åksjuk, inget nytt för mig men det konstiga var att det började pirra i hela kroppen, ungefär som när en arm eller ben sover. Sen minns jag inget. Jag var i en djup dvala som kändes som en evighet men som i verkligheten bara varade i 2min. När jag vaknade upp kunde jag inte andas, jag grep av panik andning. Mitt huvud var som i sirap, allt gick i ultrarapid. Utan tvekan det mest äkligaste jag har upplevt. Jag amputerar hellre kuken med en snusdosa än att uppleva det där igen. Vad det nu var... En vanlig svimmning kanske, men jag vet dock inte varför. Jag var ju inte chockad, så ont hade jag inte. Jag var mest stressad att det tog sån jävla tid.
Aja, iallfall. Nu kommer jag in på ett känsligt ämne. De flesta islänningar man träffar är mycket trevliga, otroligt välutbildade och roliga. Men... och jag vill absolut inte dra ett helt jävla folk över en gräns. Men... De flesta av dom islänningarna jag har träffat är mycket rasistiska. Även skandinaver anses som mindre värda, och snacka inte om polaker och ungrare. Dom är inte enns värda sin vikt i piss. Den känslan fick jag iallafall inte på sjukhuset. 2 timmar satt jag där med en blodig trasa runt min hand i ett tröttsamt försök att hålla den över huvudet. Jag såg otaliga islänningar komma in senare än mig, och blivit bemötta tidigare. Den enda riktigt allvarliga människan jag såg där inne var en tjej med trasa runt sin hand och en påse med is i. Jag kan nog räkna ut varför hon grät. Och det gör mig ingeting att hon fick direkt uppsyn. Men två timmar tog det innan Gudmundur gick upp, gav en ordentilig utskällning till ett par väldig lugna sjuksköterskor som drack kaffe. Men sen fick jag äntligen sy. 7stygn plus 3 för att fästa musklerna. Massa antibiotika och sen var det hem.
Nu till anledningen varför jag flyttar hem igen. Samma jävla kväll var jag tvungen att jobba. Handen kändes som om den var doppad i lava. Och Betty och Ischvan stod och nästan i skräck när jag var tvungen att hämta kastruller till en ofantligt självisk kökschef. För att han sedan efter den totalt värsta arbetsdagen i mitt liv säger, att jag måste jobba själv ett par dagar för han har tagit ledigt...
Jag vet nog inte vilka mera anledningar jag bör ge. Jag vill hem!
Prenumerera
