Att flytta till Frankrike - hur går det till

Man kan göra som jag gjorde 1992. En väninna och jag hade semestrat i Frankrike under tio år och sista gången konstaterade vi att det kändes trist att behöva återvända hem. Varför kunde man inte stanna för gott i detta underbara land? Vi gick från ord till handling på tio månader. Alla abonnemang, all administration sades upp till ett visst datum. Jag sålde hus, sålde och gav bort möbler och övrigt som fanns i huset. Allt utom bilen, minnen och mina böcker. Böckerna och minnena hamnade på en vind. Två barn sa hejdå till skola och kompisar. Jag sade hejdå till förundrade kollegor och kompisar och förskräckta familjemedlemmar. In i bilen med vännina, tre barn, kläder, sängkläder, barnens prylar och lite till. Volvon var knökad. 220 mil söderut skulle vi starta ett nytt kapitel i våra liv. Nästa – Biarritz!

Eftersom jag sålde huset vid en period då ingen ville köpa hus, gick det jämnt ut. Jag kunde betala tillbaka huslån och andra skulder. Kvar var pengar till ca 3-4 månaders leverne, inget mer. Som tur var kände vi en svenska i Biarritz med fransk man och barn, som hade lovat att härbärgera oss tills vi hittat nånstans att bo. De var tre, vi var fem.

Vi var där! Biarritz, Atlanten, Pyrenéerna, sol, värme! Våra vänner gav oss Le petit Basque, en gratistidning full med annonser. Hus, lägenheter, jobb, bilar, säljes, hyres, köpes. Vi ringde och ringde. Detta var på den tiden då allt gick på känn. Vissa la på luren direkt eller sa att lägenheten redan var uthyrd när de hörde min stapplande franska. Andra la på när jag sa att vi inte hade något jobb. Naturligtvis, vad trodde vi? Veckorna gick. Men jag lyckades arbeta in ett förtroende hos en dam som slutligen gick med på att visa oss en lägenhet. Den var perfekt, stor och fullt möblerad, och damen accepterade oss två inkomstlösa kvinnor med tre barn – hon kunde ju inte ana att vi var så fattiga och galna som vi var. Betalningsdags: En månadshyra plus två månadshyror i säkerhet. Signatur på ett litet handskrivet papper, nyckel, handslag. Saken var biff. Inflyttning om drygt en månad. Vi var lyckliga. Våra kompisar hade börjat läsa Hus säljes-annonserna.

Nu var det dags att åka tillbaka till Sverige med en av döttrarna som hade kommit in på Balettgymnasiet i Stockholm, Sveriges enda vid den tiden. Upp till huvudstaden för att leta rum. Till slut hittade vi rätt rum med rätt hyrestant. Nu stod vi där och insåg att hädanefter skulle vi bo 2800 km från varandra. Jättesvårt. Hennes bästa klasskompis från Göteborg hade lyckligtvis också flyttat upp. Mor- och farföräldrar bodde i Göteborg. Ny stad, ny skola, hyrestant, nytt rum, nästan inga egna saker, 15 år, ensam. Hon hade ingen att dela allt det nya med. Vi andra hade ju varann. Det var fruktansvärt svårt.

I Göteborg fylldes Volvon med resten av våra saker, sedan bar det av igen söderut. Man hinner tänka väldigt mycket, ensam i bilen under 220 mil. Men redan när jag passerade Kungsbacka kändes det att allt var rätt.

Väninnan hade inte legat på latsidan. Hon hade lärt känna människor - som kom med jobben. Jag jobbade svart som murare, snickare, målare, hotellstäderska, servitris mm. Barnen blev inskrivna ena dagen på skola respektive småskola och startade redan nästa. Dottern sa väl ingenting i skolan under tre månader, efter det öppnade hon munnen och pratade franska som en infödd. Mycket imponerande! Uppehållstillståndet blev klart efter elva månaders kamp med diverse papper. Äntligen kunde vi söka och få egen lägenhet. Kändes skönt att inreda och måla väggar efter egen smak. Jag öppnade bankkonto och fick checkhäfte. Efter 15 månader som diversearbetare lyckades jag hitta ett vitt jobb. Med det kom försäkringsnummer och rätt till nästan gratis tandläkar- och sjukvård för mig och dottern. Hon lyckades knipa en av de få platserna till det prestigefyllda hotell- och restauranggymnasiet. Lite senare knep jag en snygg bask!

Det var tufft i början, men allteftersom språkkunskaperna förbättrades rullade allt på. Inte ett ögonblick har jag ångrat denna flytt!

Eva A