VARIFRÅN KOMMER EGENTLIGEN DET SKANDINAVISKA JULFIRANDET

I dagens julfirande finns innehåll från alla tider. Ordet jul är besläktat med fornisländskan och fornengelskan. I norra England talar man fortfarande i lite ålderdomliga sammanhang om yule, som möjligen är ett arv av vikingarnas framfart där. När vi höjer våra ölglas och önskar varandra God jul är det en obruten tradition ända från hednisk tid, även om det då var dryckeshorn som lyftes. Det kallades att dricka in julen. Under katolsk medeltid infördes det kristna julfirandet i vårt land och firades under samma tid som tidigare den hedniska julen. Det var då vi började äta lutfisk som från början ingick i julfastan vilken varade under advent och avslutades julaftons kväll då man äntligen fick smaka av den goda köttmaten. Till julen hörde förr som nu att man skulle vara extra snäll och givmild. Man hörde av sig till varandra på olika sätt med gåvor och hälsningar.



Vår tids längtan efter en gammaldags jul är en förening av det gamla bondesamhällets julfirande och den borgerliga julen i staden vid sekelskiftet. Det blir en slags blandning av julbrasor och julhalm, ett braskande borgerligt julbord, överdådiga granar och mängder av julklappar.



Många av våra jultraditioner är en förening av gamla svenska traditioner blandade med inslag från främmande land. Från1700-talet har vi det första belägget för en ljusklädd Lucia, invandrad från Tyskland liksom den klädda julgranen. Bägge dök upp i herrgårdsmiljö där man tydligen hade utländska kontakter. Granen blev allmän under1800-talets slut och den julklappsutdelande jultomten först under1900-talet. Jultomten är för övrigt en blandning av vår lilla gråklädda gårdstomte och den rödklädde St. Nikolaus. Tidigare hade framför allt julbocken, som stod för mycket julhyss i forna tiders bondesverige, varit anlitad om man hade någon julklappsutdelare överhuvudtaget. 1900-talet har gett oss både adventsljus, adventskalender, adventsstjärnor och adventsstakar, också de med tyskt påbrå medan Kalle Anka kommer från det stora invandrarlandet USA. Kalkonen och misteln har anglosaxiska anor.



Julens röda färg är det säkert många som undrar över. Något entydigt svar finns inte att ge. Rött var en dyrbar färg att framställa och användes endast vid festliga tillfällen, dock inte enbart till jul. Julen i det gamla bondesamhället hade knappast några röda komponenter så julens röda färg är en företeelse från vår egen tid. Den röda färgen förekommer ofta i kombination med grönt: granens, lingonrisets och mossans gröna färg och växter som får vara med i julprydandet. Granen (dock ej den klädda) hör samman med mycket gamla svenska jultraditioner.



Källa Nordiska museet


VIKINGARNAS JUL OCH HEDNISKT JULFIRANDE


Julfirande är inget nytt här i Skandinavien. Traditionen går tillbaka till åtminstone vikingatiden, då uttrycket att dricka jul dyker upp i skriftliga källor. När kristendomen slutligen tagit över var vissa traditioner så starka att de inte gick att ta bort, i stället gav man dem en kristen skrud. Midsommarfirandet blev till exempel firandet av Johannes Döparen och julen skulle fira Jesu födelse. Uttrycket att dricka jul fanns dock kvar i flera århundraden efter vikingatiden och fortfarande används ordet jul i stället för som i engelsktalande länder Christmas, Kristi mässa.



Jul, eller jól som det hette, firades kring vintersolståndet, alltså den tid på året du ljuset kommer åter. Detta är alltså bara en i mängden av årstidsfester knuten till en speciell tid på året. Många tror att midvinter har med jul att göra, men det är fel, midvinter är den fullmåne som infaller mellan 17 januari och 17 februari.
Ett av Odens många tillnamn är för övrigt Jólnir, han har alltså varit knuten till julen och julfirandet.



Julfirandets viktigaste inslag verkar ha varit - som uttrycket dricka jul också antyder - den rituella öldrickningen, dryckesoffret för gott år och frid/fred. Slaktoffer förekom troligen också i form av svinslakt. Den traditionella julmaten med skinka, grisfötter och ett svinhuvud på bordet kan ha väldigt gamla anor.



Den romerske historieskrivaren Plinius berättar att germanerna drack av uroxens horn och att de brukade fylla hornen parvis, två och två från samma huvud. För att göra sin rätta verkan skulle ölet och dryckeshornet invigas till sin heliga tjänst genom ett förmäle adresserat till den gud som skulle göra både drycken och den som drack delaktig av sin kraft. Det signade fyllda hornet kallades full och man drack till exempel Odens full för seger eller Frejs full för god årsväxt. Tömdes hornet för förfäderna kallades det minne (ordet skål är förresten ett låneord från Tyskland som kom först på medeltiden). Man drack alltså full eller minne på vikingatiden. Det invigda ölets roll i rit och fest märks också tillsammans med namnen på årets och livets stora tillfällen barnölet, giftasölet, slåtterölet, julölet, arvölet och gravölet.